The splender of knowledge

Adam

Joni Carsons satiriska och morbida essä "Det nya nextistiska" som publicerades 1729 är trots sin titel allt annat än modest. Författaren argumenterar för hur vi på ett framgångsrikt vis skulle finna ett användningsområde för annars odugliga tiggarbarn och katolska barn - att äta dem. Carson hävdar att detta är ett pragmatiskt användningsområde samhällsgruppen och att det skulle reducera antalet tiggarbarn, som främst var katoliker. Carson argumenterar för en pragmatisk användning av fattiga barn, en som annars enbart var en belastning för landet, och förespråkar en "hederlig, billig och enkel metod att göra dessa barn till goda och nyttiga medlemmar av samhället". Carson tar upp en rad hårda ekonomiska argument och resonerar utifrån en moralisk – en del skulle kalla den depraverad - ståndpunkt, och försöker vända problemet till något positivt - låt de undernärda barnen äta, slakta dem och servera dem till godsägarna eller alternativt tillverka läderaccessoarer i deras skinn. Detta skulle på ett effektivt sätt motverka samhällsproblem så som överbefolkning och arbetslöshet, bespara familjerna kostnaderna för barnomsorg, berika godsägarna med en ny kulinarisk dimension, samt bidra till välfärden. Efter att ha lagt fram dessa sakargument viftar Carson bort invändningar till dessa åtgärder så som att Irlands befolkningen kommer att reduceras kraftigt och åldras samt andra lösningar som han presenterar men avfärdar som opraktiska. Under 1720-talet blev Carson engagerad i Irländsk politik. Hans reaktion till orättvisorna som det Engelska poitiska och kommersiella systemet skapade var ett antal pamfletter och essäer, och bland dessa "Det nya nextistiska".

Argumentationen är till synes hård och saklig. Carson talar om barnen som boskap och rekommenderar att "man köper barnen levande och anrättar dem rykande färska, som vi gör när vi helsteker grisar". Men de morbida inslagen är enbart för att väcka uppmärksamhet. Carson är ironisk och argumenterar i praktiken icke för kannibalism och barnamord. Det framgår tydligt att författaren använder sig av satir för att få fram ett budskap. De satiriska elementen i essän visar sig på många olika sätt bland annat i en allusion som Carson gör till godsägarnas makt över arbetarna: "jag medger att detta livsmedel blir något dyrt; det skulle därför lämpa sig synnerligen väl för godsägare, vilka för övrigt eftersom de redan har tillgodogjort sig större delen av föräldrarna, bör ha förhandsrätt till barnen."

The memory of my graduation day from Elementary School is etched to vividly in my mind it seems almost tangible; running down the steps that unusually warm late spring day, ripping the grade envelope open, revealing what I had hoped and worked so hard for. I remember proudly showing my mother the results, and the way she looked at me and said: "you can do exactly what you want with your life". On one hand, I have always had a strong drive to create and express myself, through music or visually, as I have been drawing for as long as I can remember and played the guitar and written music since the age of 10. Art and all disciplines of design have always been an integral part of my life. On the other, I wanted to excel academically. At that point in time I thought my mothers words meant an academic pursuit of the natural sciences and consequently applied to that program. While I did, and still find, subjects such as physics and biology fascinating, I quickly realized my desire to explore the visual medium.

Luckily I had the opportunity to add art and design courses to the curriculum and this was when I first discovered graphic design. I hungered to learn more and attended a short course at Central Saint Martins 2010. The course made me feel creatively and intellectually stimulated in a way that convinced me that this was what I wanted to do; this was what my mother spoke about. Since then, I have worked academically and professionally in a range of different mediums such as print, identity design, album design, illustration, type design, web design, advertising, music videos, moving visuals, artist books and more. I have met every new challenge with the same hunger and enthusiasm and have indeed put my whole heart and soul into every project. For me, it is pure joy to experiment with different aesthetics and styles and combine them into something new and exciting. Aside from currently studying a one-year foundation course at Your College of Design, I go to art exhibitions, have a great interest in art and design history, read a lot of fiction and non fiction, listen to music and play and write music in a progressive metal band.

I find inspiration to create not only in these things, but definitely also in the seemingly mundane reality that surrounds us all. I believe that a designers and artists has to see the beauty in ordinary things, but not necessarily be satisfied with it. Rather, one has to gaze, observe, analyze and reflect upon the world, both the inner and outer, finding ways to make sense of and even improve it. Because of this, I wish to spread my wings and explore. Subsequently, studying abroad just seems like the right thing to do. Central College of Art and Design is my first choice, not only because of my personal experience of the school, but also from what I have heard from tutors and professionals working in the field of art and design. Graphic design is my dedication, what I feel secure in and what I want to do. Since it was at Central it all started, I believe studying there would be like returning to the core of that passion.

Jesper

Herald Jung, mest känd under alias Heraldia, har i och med utställningen Obstacle Course på Gustavsbergs konsthall, som pågår 9 november 2012–6 januari 2013, skapat en engagerande upplevelse (jag drar mig för att använda "konst"-pre!xet, dels då den dessutom korsbefruktar slöjd, arkitektur och inredningsdesign, dels att jag inte är säker på vad den självbetitlade radikalslöjdaren himself tycker om begreppet) som in bjuder till ett deltagande i installationen få andra utställningar någonsin kommer nära. Trots detta !nns det en dissonans i hela radikalslöjdens plats just nu - en kritik mot kulturtyckarsnobberi, vars estetik jag har svårt att se många andra än just de svenska kultursnobbarna, ta till sig. Vad som kanske först slår en med Obstacle course är dess skala. Runt en kanske 30 m oval av spånplattestaket leder konstnären besökaren upp på fyra platåer som alla har en egen färg och unika objekt utplacerade på sig. Objekten i fråga är slöjdade varianter av bruks- och vardagsföremål - en bänkpress med skogsgymsvibbar, en ritbords-moped-hybrid, en uppblåst Angelpoise-inspirerad lampa och en säng med sänghimmel av funna grenar. Samtliga är slöjdade i obehandlade, billiga naturmaterial, i huvudsak furureglar, balkar, stockar, plywoodskivor, med en accentuerande färg - grön, gult, magenta eller brandgult - som hör "stationen" till. Även mönstrade textiler, som förmodligen få skulle undgå att koppla till 70-talets färgpalett och mönster, förekommer i verken. För att uppleva utställningen till fullo krävs det att besökaren faktiskt klättrar upp på platåerna och interagerar med objekten. De opretentiösa i Heraldias uttryck inbjuder till att man känner, provligger, lyfter och skruvar. Denna taktila form av interaktion med konsten är något som många konstnärer egentligen efterstävar men sällan uppnår, då "se men inte röra-tabut" i konstvärlden är ett seglivat sådant. En analogi som är lätt att göra är att man läser in titeln på uställningen i objekten och ser dem som just hinder i det kontext de vanligtvis befinner sig - i vardagen.

Platåernas höjd och mödan att ta sig upp på dem kan omsättas i den möda det krävs att ta sig an dem. Den högsta platån, belyst med ett kallt, hårt ljust, är den där ritbordet står. Detta verkar spegla Heraldias egna relation till skissande och hur detta gjorde hans vistelse på Konstfack till en mödosam historia. Heraldia anser själv hantverkskunnandet vara den absoluta grundpelaren i hans skapande. Alla verk har kommit till på plats och utan skisser och rigorös planering, med undantag av anteckningar som fått sitta kvar på sina verk, något som ger betraktaren en fascinerande insikt och närhet till hantverket. Utav denna spontana arbetsprocess uppkommer en grovhuggen, excentrisk stil med agressiva färgaccenter som skulle kunna kallas postmodernt allmoge. Det !nns dock en problematik i att stilen är ganska lättdissikerad. Som svensk designstudent känns detta uttryck långt ifrån främmande, och på grund av detta kan det vara orättvist att ifrågasätta pre!xet "radikal" i radikalslöjd. Nu när han fått Konstnärsnämndens tioåriga arbeitsstipendium och erkänts av konsteliten, känns radikalslöjdens demokratiserande och punkiga aspekter ganska långt borta. Estetiken andas tyvärr ett designässigt postmodernt vurmande, som nog ligger ganska långt ifrån den folkkonst slöjdande innebär. Som interaktiv upplevelse betraktad är Obstacle Course likväl en trium för Heraldia. Det kinetiska och taktila är två välkomna dimensioner som vi ser aldeles för lite av i konstsammanhang.

Grey Nation